För en tid sedan bestämde jag mig för att börja studera. Till en början fungerade det ganska bra men ju längre tiden gick så blev jag mer och mer stressad över att jag inte hann med. Strax innan jul valde jag att ta ett uppehåll med studierna på obestämd tid vilket kändes jätte skönt.
Nu är det cirka två veckor kvar tills vi ska söka dagisplats till William. Är det bara jag som tycker det känns jätte jobbigt? Ibland tror jag det är något fel för så fort det kommer upp på tal så tar det bara några sekunder innan jag börjar gråta. Jag vet att William kommer älska dagis, träffa kompisar och leka men jag har sån grym separationsångest. Kan det vara för att vi har väntat så länge på honom som jag reagerar som jag gör?
Jag är den sista i föräldragruppen som söker dagisplats och när jag ser på Facebook att andras barn ska vara på dagis max 5 timmar om dagen känner jag mig som en skit eftersom inte har något annat val än att lämna William 9 timmar/ dag cirka tre dagar i veckan och de andra två dagarna cirka 6 timmar.
Jag har valt att söka lite andra jobb för att eventuellt kunna hitta en lösning och igår hörde en arbetsgivare av sig och ville träffa mig. Tyvärr skulle det resultera i ännu mera jobb och mer resor så idag var jag tvungen att ringa upp och tacka nej. Det var inget roligt samtal.
En annan sak som stressar mig är att alla dagis i vår stad har öppet 06-18. Jag jobbar inom handel och vi stänger 18. Jag är oftast ifrån butiken 18:30 och sen har jag restid på 40 minuter och med en sambo som också reser mycket är det inte lätt att pussla ihop det. När kommer jag hinna träffa min son?
Jag hoppas detta försök lyckas för vi vill så gärna ha ett syskon till William, vi önskar inget annat. Men det skulle också lösa mycket rent praktiskt. Lyckas det inte kommer jag börja söka lite halvtidstjänster på hemmaplan. Ibland önskar jag bara att något kunde vara lätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar