Igår dansade jag på små moln av lycka. Morgonen började ju med ett starkt och fint plus som under kvällen förbyttes i total oro och tårar. När jag kissade och torkade mig kom Crinonen ut i bruna äckliga klumpar. Så bruna att man kan tro att de kom från ett annat ställe... Mina tre tidigare MF har startat på det sättet, alla med bruna äckliga klumpar. Hoppet försvann och trots att jag inte vill inse vad som håller på att hända, vet jag att vårt fjärde MF snart är ett faktum.
Varför alltid jag? Det kan väl inte vara någon slump att det alltid är vi som får MF? Jag ringde kliniken idag och berättade som det var. De bokade in mig på VUL den 8/2. Vi får se om vi kommer så långt eller om det blir början på en ny planering.
De kan inte säga varför det kommer missfärgad Crinone. Antingen är det en förvarning om att det håller på att hända någon illa eller så är det helt enkelt lite gammalt blod. Nu är det 10 fruktansvärda dagar framför mig! Mycket värre än ruvardagarna. Jag kommer gå och vara på helspänn. Jag har heller inte mycket till symtom vilket såklart inte gör saken bättre. Åhhhhhh... Varför kan det aldrig vara enkelt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar