Vad händer i min kropp?

När vi var inne på Gynakuten så såg både jag och läkaren hinnesäcken och ett mini litet streck, så litet att det inte gick att mäta. Men det lilla lilla gör att det känns som om vi fortfarande är med i matchen. Jag längtar till måndag och jag längtar efter min Gyn. Han är så bra och proffsig.

Jag gillar inte kvinnokliniken och det var så uppenbart att de inte tyckte att jag skulle komma. Jag tjatade och stod på mig så tillslut gav de med sig. Läkaren kunde knappt någon svenska och hon förstod inte varför jag tar varken Crinone eller Progesteron. Trots att jag försökte förklara så fattade hon verkligen inte.

Det var säkert åtta sköterskor och BM på avdelningen. Jag var den enda patienten och då blir jag ännu mer förbannad att de inte tyckte att jag skulle komma in. De tycke det var bättre om jag gick i ovisshet än att de skulle behöva lyfta röven. Jag gick i korridoren och försökte söva William och kärringarna satt i ett personalrum hela tiden vi var där och drack kaffe och pratade. Läkaren frågade varför vi går i Göteborg och inte via dem och anledningen är just det dåliga bemötandet samt att de är så oproffsiga. De kan ju verkligen ingenting!

Status idag är illamående samt att det drar runt ljumskarna. Det känns jätte positivt och jag hoppas så innerligt att det betyder att frysis lever där inne.
Jag har blött ganska mycket men det har avtagit men det kommer fortfarande lite varje dag. Men jag önskar såklart det inte var något hemskt. Jag vet att man kan blöda och att det ändå kan gå vägen, William är ett levande exempel på det. Nu är det två dagar kvar till UL, två långa dagar i ovisshet. Skit jobbigt.

Vi hörs igen på måndag, ha en fin helg alla!