Långt gnäll inlägg med tråkigheter :(

I min föräldragrupp är vi åtta par. Av dessa par är det jag och två mammor till som umgås. Vi brukar promenera, fika eller ta följe till öppnis. Jag uppskattar när vi ses och även för Williams skull, han tycker det är jätte kul när han får leka med sina kompisar.

Nu har en annan mamma i vår grupp startat träffar där man ses och tränar. Jag tycker inte det passar mig eller Williams tider så vi har inte gått på träffarna. Men nu till saken..

De mammorna som jag träffar går på träningen och när det inte är någon träning springer de upp och ner i en pulkabacke istället för att promenera som vi gjort innan. De pratar, kortvasan, tjejvasan, tjejlunken och träning, träning, träning! När vi ses känns det ibland som om jag inte finns, de pratar till varandra som om jag inte är i rummet och självklart om träning. Ingen har frågar hur jag mår efter att jag nyligen låg i influensa, ingen frågar heller hur det går för mig i skolan. Några få ord hade betytt jätte mycket.

Idag fick jag reda på att de setts utan att ens höra av sig. Blev såklart besviken, men för att få det ur världen så frågade jag. Svaret var att de bestämde i sista sekund. Den ena uttryckte sig lite "plump" vilket inte gjorde saken bättre.

Känner mig lite töntig som gör en grej av det, men det känns viktigt med det sociala även när man går hemma. Ibland avundas jag min sambo som går till jobbet och har ett "liv" utanför dom här fyra väggarna. Jag älskar att vara hemma med William, det är inte det..

Jag önskar bara att jag mådde som jag gjorde innan vi började kämpa och längta efter barn. Innan självkänslan och självförtroendet försvann. Jag önskar jag var starkare i mig själv. Då hade jag säkert inte gjort en grej av det, men nu är det inte så. Idag blir jag lättare ledsen, jag är mer osäker och inte alls lika utåtriktad som jag har varit.